livansplace

Förr grät jag jämt.. för allt..  nu allt mer sällan.. saknar det ibland..att bara släppa alla gränser.. gråta ut o bara bli så där trött o somna på bästa vännens axel, eller i famnen på den man älskar..  Idag trillar tårarna mest i hemlighet..  Jag är ingen svag människa, inte vad jag vill inbilla mig iallafall.. men att gråta öppet nu.. det är svårt.. Mina hormoner spelar mig nog ett spratt, för de senaste dagarna har jag bara kännt för att gräva ner mig o gråta, gråta floder.. känns som att jag aldrig blir förståd. och det är säkert så. men jag vill inte höra hela tiden, att det har med graviditeten att göra.. Jag vill vara Lindha igen.. stark i psyket, den som tar tag i saker o gör det som faller henne in.. men nu känns det som om jag bara är den gravida.. som det är synd om.. med smärtor,trötthet o orkeslöshet.. Jag vill bara gråta!! Skrika... ja vad som.. men jag låter det inte komma ut.. för jag vet inte för vilken anledning det skulle bli bra!!?? emellanåt känns det som om vi har sånna stora problem i vårt äktenskap att vi inte kan lösa dem.. men i nästa sekund är jag så glad över vad vi har.. verkligen!! Vad är det som händer med mig?? Jag ser bara problem.. inga lösningar.. på någonting... Vart tog Lindha vägen.. hon som löser det mesta.. för sig själv familjen o alla andra??  Jag blir tokig!!

Livet har spelat mig många spratt.. låtit mig stå ut med mkt, låtit mig få ta stryk både psykiskt o fysiskt.. varför kan jag då inte ens tackla en jobbig slutspurt i graviditeten?? vaa??? vad är detta för skämt! 

Jag älskar min familj, över allt annat.. men i mörka stunder känns det som om jag skulle kunna lämna dem o bara dra..  Självklart skulle jag aldrig göra det... men känslan man har inom sig ibland är så stark att man skulle vilja chansa.. o se om jag kommer må bättre.. Egoisten i mig kliver fram med stora steg... jag egoist?? nää verklgien inte.. men känslan kan finnas där..
idag är en sån dag.. då allt måste vara perfekt, för att jag ska må bra.. men vad är då perfekt?? Ja inte vet jag!!!  Då är det inte heller konstigt att man inte kan må bra.. om jag inte ens vet hur det ska gå till!!!

Är allt det här hormoner??? Eller håller jag på att bli knäpp på riktigt??? kommer det förflutna ikapp mig.. har de stänga dörrarna öppnatsigen?? Inte vet jag.. men jag hoppas verklgien inte det! jag som kommit så långt!!!

GE MIG STYRKA!!