det här med uppdatering..
är jag uppenbarligen mkt kass på..
Som ni kanske förstår så har jag fått min bebis.. det blev en kille till.. världens sötaste!! Från att vi kom in på bb.. så gick det fort.. han kom ut på 1 timme o 50 min.. men helvetet hade jag hemma.. låg i intensiva värkar, och när jag väl kände att det var tillräckligt o att jag itne skulle orka mer, då var det nästan försent.. krystvärkarna kom, och vi var tvungna att ringa ambulans.. ambulanspersonalen var itne alls som jag hade tänkt mig.. men o andra sidan tittar jag nog alldeles för mkt på tv, o förväntar mig att det ska vara så.. Alla ha vi väl sett sjukhuset, o all dess trevliga personal.. ni vet han den trevliga ambulansmannen.. (glömt vad han heter).. jag önskade verklgien att "min" ambulanskille skulle varit som honom. Men denna var mest lite vresig, o kunde inte förstå att jag inte kunde göra allt han sa till mig.
Medans jag låg på golvet, som dom tvingat ner mig på, eftersom mitt vatten gått o jag hade krystvärkar. Han kunde inte förstå att jag inte kunde resa mig eller gå ner för trapporna själv, då hade han ett förslag på att vi nog skulle förlösa mig hemma. Och när jag sa att det vägrar jag, då min 3åriga son är hemma.. då muttrade han o sa att då fick jag minsann ta mig samman o börja gå..
Gissa vad jag gjorde??? självklart tog jag mig ner för trapporna. hahaha..
Nog om det..
Sonen kom ut lättare än vad jag trodde, visserligen var jag aprädd, o smärtorna gjorde det inte bättre.. men när jag väl fick min ryggmärgsbedövning så flöt det på bra.. jag hade ett underbart stöd av min man.. o även om jag kanske inte visade det just då.. så älskar jag honom mer än tidigare för att han höll sig så lugn o stöttade mig igenom hela förlossningen.
Nu har det gått 3 veckor i morgon, o det är en stor förändring för oss, svårt att få in rutiner som håller från dag till dag.. men det ska väl vara så.. Storebror är mkt stolt.. o väldigt överbeskyddande mot sin lilla bror.. men han är även en mkt trotsig 3åring, o det är vår största utmaning just nu. Självklart älskar vi honom ändå, men det tär på ens tålamod.. Speciellt om man inte fått sova så mkt.. men varje dag går lättare o lättare.. så snart kan väl även jag bli människa igen.. =)
Älskar alla mina pojkar.. maken, Wiggo storebror o Vilde lillebror..
Som ni kanske förstår så har jag fått min bebis.. det blev en kille till.. världens sötaste!! Från att vi kom in på bb.. så gick det fort.. han kom ut på 1 timme o 50 min.. men helvetet hade jag hemma.. låg i intensiva värkar, och när jag väl kände att det var tillräckligt o att jag itne skulle orka mer, då var det nästan försent.. krystvärkarna kom, och vi var tvungna att ringa ambulans.. ambulanspersonalen var itne alls som jag hade tänkt mig.. men o andra sidan tittar jag nog alldeles för mkt på tv, o förväntar mig att det ska vara så.. Alla ha vi väl sett sjukhuset, o all dess trevliga personal.. ni vet han den trevliga ambulansmannen.. (glömt vad han heter).. jag önskade verklgien att "min" ambulanskille skulle varit som honom. Men denna var mest lite vresig, o kunde inte förstå att jag inte kunde göra allt han sa till mig.
Medans jag låg på golvet, som dom tvingat ner mig på, eftersom mitt vatten gått o jag hade krystvärkar. Han kunde inte förstå att jag inte kunde resa mig eller gå ner för trapporna själv, då hade han ett förslag på att vi nog skulle förlösa mig hemma. Och när jag sa att det vägrar jag, då min 3åriga son är hemma.. då muttrade han o sa att då fick jag minsann ta mig samman o börja gå..
Gissa vad jag gjorde??? självklart tog jag mig ner för trapporna. hahaha..
Nog om det..
Sonen kom ut lättare än vad jag trodde, visserligen var jag aprädd, o smärtorna gjorde det inte bättre.. men när jag väl fick min ryggmärgsbedövning så flöt det på bra.. jag hade ett underbart stöd av min man.. o även om jag kanske inte visade det just då.. så älskar jag honom mer än tidigare för att han höll sig så lugn o stöttade mig igenom hela förlossningen.
Nu har det gått 3 veckor i morgon, o det är en stor förändring för oss, svårt att få in rutiner som håller från dag till dag.. men det ska väl vara så.. Storebror är mkt stolt.. o väldigt överbeskyddande mot sin lilla bror.. men han är även en mkt trotsig 3åring, o det är vår största utmaning just nu. Självklart älskar vi honom ändå, men det tär på ens tålamod.. Speciellt om man inte fått sova så mkt.. men varje dag går lättare o lättare.. så snart kan väl även jag bli människa igen.. =)
Älskar alla mina pojkar.. maken, Wiggo storebror o Vilde lillebror..
